Header

Bruno Latour menar att vi regelmässigt tänker fel om teknikens betydelse och roll. Vi tror att tekniska redskap fungerar som ”intermediaries”, som mellanhänder som utan att göra något annat, hjälper oss att realisera våra mål. Tvärtom, säger Bruno, skall tekniska redskap förstås som ”mediators” som ”översätter”, och därmed också mer eller mindre förändrar intentioner, samtidigt som de bidrar till intentionernas realisering.  Ett annat ord för att tala om detta är agens: Bruno säger att verktyg ”har agens” i den bemärkelsen att tekniken förskjuter effekterna av den konstellation av människor och ting som det ingår i. För att dra resonemanget till sin spets föreslår han därför att man, istället för att göra skillnad mellan människor som vill och handlar och verktyg som passivt utför, skall använda ordet  aktant för att tala om båda; så att aktanten Sverker, som sitter framför datorn och skriver så att säga hamnar ”på samma plan” som tangentbordet, processorn och datorskärmen, liksom även WordPress, CDH, osv. som alla bidrar till den övergripande helhet som skrivandet är en del av. Poängen är att jag inte skulle kunna ha velat skriva detta, om det inte vore möjligt och att jag visste att det var möjligt, samtidigt som de omänskliga delarna av denna konstellation givetvis inte hade funnits där om det inte var för människor som ville saker.

Temat för detta inlägg är automatisering, och jag skall utgå från ett antagande som bryter mot Brunos slutsatser: nämligen att ”ren automatisering” är möjligt. Med ”ren” automatisering menar jag att något som en människa gör ”för hand” blir utfört ”automatiskt”. Ett exempel som kommer nära denna idealtyp är informationssökning. Man kan tänka sig en akademiker som letar efter ett visst ord i en tjock bok. Med datorns hjälp kan detta letande automatiseras, så att akademikern genast hittar det. Ett annat exempel är om en person vill ta sig från punkt A till punkt B: resandet kan automatiseras med tåg, flyg, bil, cykel, osv. Karaktäristiskt för dessa exempel är (1) att man vet vad man vill och (2) man får det man vill ha, (3) man vet att man faktiskt fått det man vill ha, (4) automatiseringen innebär en besparing av tid och ansträngning och (5) den är en del av en process vars övergripande betydelse, funktion och roll inte påverkas av att denna mindre bit automatiseras. Att det här finns en fördel med automatisering tycker jag är uppenbart.

Egentligen är det emellertid aldrig så enkelt. Jag skall här ta upp tre faror som hänger samman med automatisering: förskjutning av resultatet, merarbete och förskjutning av subjektet. Syftet är att bidra till att besvara den övergripande frågan: Hur kan tekniken ställas i människans tjänst?

Fara 1: Förskjutning av resultatet

För det första får man ofta något annat än det man ville ha. Man får så att säga betala ett pris för att man delegerar det arbete man kunde utfört själv till en maskin. En fabriksproducerad limpa smakar inte precis samma som en limpa bakad av händer. Maskinsydda kläder sitter annorlunda än skräddarsydda. Google translate ger ofta ett annat resultat än översättning av en duktig (mänsklig) översättare. Typografi är ett bra exempel tror jag: att typsätta en bok automatiskt går oändligt fort och det blir som regel ganska bra – men inte lika bra som om arbetet utförts av en riktig typograf.

Ibland kan den förskjutning som automatisering resulterar i tolkas positiv. Så kan det vara en fördel att alla skruvar som används i ett bygge är precis lika varandra, och det kan lättare åstadkommas av automatiserad produktion än om skruvarna skapas av människor. Automatisering hänger samman med standardisering och förutsägbarhet – något som har sina fördelar.

Inom sociologin blev det under 1900-talet vanligt att använda matematisk statistik. I ”Statistical models and shoe leather” skriver matematikern David Freedman om hur denna metodologiska standardisering hjälpte samhällsvetare att sluta tänka. Men automatiseringen var knappast bara en nackdel för sociologin som disciplin, för likriktningen av arbetsmetoder gjorde det möjligt att få erkännande, genom att dessa metoder kunde ”kännas igen och erkännas” (Bourdieu), som vetenskapliga, och därmed bidra till att konstituera sociologin som vetenskapligt fält.

En mer komplicerad sak som ofta händer, när aktiviteter automatiseras, är att viljan, begäret, intentionen, förändras. Man börjar vilja det som kan ges automatiskt. Och kanske glömmer man vad man ville innan; hur det kändes att vilja det – och vad det var man då fick; vad som var nyttan med det. Det sammanhang som det ”självskapade” ingick i löses upp, och vi får en ny värld. Då går det inte riktigt att säga om det nya är bättre eller sämre än det gamla.

Än mer komplicerat är att vi ibland inte ens vet vad det är vi fått, eller hur det nya automatskapade förhåller sig till det gamla självskapade. Tänk om vi drömde om att resa till Island. Så köper vi en billig biljett från en obskyr resebyrå, och hamnar på Grönland. Men vi märker det inte, för vi vet inte hur Island såg åt. Kanske blev vi nöjda med vår resa till Island, trots att vi egentligen aldrig var där. Eller så blev vi besvikna på vårt ”Island”, helt oberoende av hur vi skulle ha tänkt om denna plats om vi faktiskt kommit dit.

Det finns en lockelse i nya platser; i möjligheten att få något som man inte känner igen och inte helt förstår. I sig är detta förmodligen varken bra, eller dåligt. Men lurigt.

Fara 2: Merarbete

Tyvärr hänger automatisering ofta ihop med merarbete. Dels behöver man göra en del förarbete, innan den automatiserade processen kan gå igång. Efteråt krävs som regel även en del efterarbete. Maskinerna som utför jobbet måste designas och konstrueras. Väl klara behöver de sitt råmaterial i en viss form, och vem skall ge materialet denna form om inte människan? Eller så får man bygga en ny maskin för detta ändamål, men för det krävs såklart ytterligare förarbete. Resultatet man får ut är sällan direkt användbart. Det måste finputsas, justeras, distribueras, tolkas.

En särskild sorts sådant arbete består i att fungera som en sorts ”klister” mellan en mängd olika verktyg, som automatiserar olika delar av en större process. Graham Kemp förklarade för mig att ”Glue guy” är ett vedertaget namn inom en del datarelaterade kretsar för en person som fyller denna funktion. Varje verktyg kräver sitt lilla förarbete, sitt förberedande av materialet (förutom att det måste installeras och konfigureras), liksom efterarbete som nu får formen av översättningsarbete, eftersom syftet är att stoppa in det i nästa steg i processen.

Kanske kan man i detta sammanhang tala om kombinerbarhet som en egenskap hos en viss uppsättning verktyg. Om verktyg är kombinerbara så kräver de lite merarbete.

Kommandona i ett viss programspråk – som Perl. Python, C, C++, Ruby, Dart, R, Matlab, Mathematica, Java – är alltid relativt kombinerbara. De är skapade för att kunna fogas samman, med så lite klister som möjligt, så att man kan skicka det som ett kommando spottar ut rakt in i nästa. Men dessa verktyg är så små att merarbetet återuppstår i själva konstruktionsarbetet, i skapandet av det program som utför den uppgift som skall automatiseras. Jag har själv fått fungera som klister när jag fogat samman program skrivna i Java, Python och Mathematica.

På ett liknande sätt som nya och annorlunda resultat kan fungera förförande, för att de inte är helt förstådda, kan merarbete förföra. Mekanismen har beskrivits av Robert Pfaller i Die Illusionen der anderenVad man får, i merarbetet, är nämligen något att göra, ett föremål för sitt begär, ett ”projekt”, samtidigt som detta projekt omges av en aura av effektivisering. Medan utförandet av det som faktiskt skall göras, den ”raka” vägen mot målet, kan kännas lång, förutsägbar och tråkig, har produktionen av automatisering något lockande över sig; det är liksom ett arbete som inte är arbete, eftersom det inte leder mot målet, utan mot ett utraderande av det precis det arbete som man inte utför; det är ett arbete som bygger på ett löfte om en bättre, automatiserad, framtid. Det ger två saker på samma gång: man slipper arbeta – det vill säga att göra det man känner igen som arbete – samtidigt som man, med framtiden tagen med i beräkningen, så att säga i delegerad form ”utför” detta arbete så mycket effektivare.

Fara 3: Förskjutning av subjektet

Det tredje problemet består i att utförandet av merarbete kräver andra förmågor och andra begär än utförandet av det man gjorde tidigare, själv.

Frågan är, kan man säga, om humanistisk forskning liknar resande till platser som man vill åka till och känner igen. I så fall kan man tänka sig tåg-konstruktörer, som hjälper humanisterna att komma dit. Eller, som det ofta är med tåg, till någon plats i närheten från vilken man kan promenera. I så fall krävs givetvis satsningar på utbyggnad av ett nätverk av spår, som gör det möjligt för humanisterna att komma ungefär dit de vill. Metaforen tydliggör att det är två helt olika saker att bygga och att resa. De två har knappast med varandra att göra. Detta är en vision om humanioras digitalisering.

Eller så är det orimligt att tänka sig att så väl utbyggt nätverk av tåglinjer att de kan täcka humaniorans frågor och problem. Istället måste humanisterna kunna orientera sig själva, även på längre resor. De behöver samla ihop sin egen personliga utrustning och bygga sin egen farkost, anpassad till den terräng de ser framför sig. De måste då kunna bygga, eller åtminstone kombinera med egen produktion av det klister som sådant kombinerande alltid kräver. Det är en annan vision.

För att sammanfatta och spetsa till problematiken kan man säga att faran här är att ett subjekt tar form, som är specialiserat på en ny framväxande form av digitalhumanistiskt merarbete, samtidigt som de resultat som det på så sätt skapade genererar är något annat än de som humanister ville från början – något som inte borde framstå som helt överraskande i den mån den ”ursprungliga” humanisten inte lägre är en del av processen. Det blir så att säga ett möte, hos humanioran, på humaniorans plats, mellan två aktanter som båda hamnat fel: både den skapande och det hon skapar. Detta är ett sätt att förstå risken med att börja räkna programmering som en humanistisk aktivitet.

Personligen tycker jag det är svårt att veta vilken strategi som är mest fruktbar för att samtidigt dra nytta av tekniken och besvara och värna om något ursprungligt humanistiskt. Hur skall tekniken kunna ställas i humaniorans tjänst?

Christopher Kullenberg har förtjänstfullt laddat hem och OCR:at alla svenska SOU:er.  Liksom jag tänker han att den inom Digital humaniora populära tekniken ”topic modelling” kunde vara användbar för att överblicka vad alla dessa texter handlar om. Han beskriver egna försök med programmet MALLET.

Jag har skrivit ett litet verktyg i Mathematica för vad jag vill kalla Relationell korpusanalys. Den enkla idén är att texter får sin mening strukturellt, genom dess relation till varandra. Den är inspirerad av Pierre Bourdieu och de matematiker han arbetade med. Topic Modelling passar bra in i denna övergripande metodologi.

SOU-materialet är dock en utmaning, eftersom det är så stort: drygt 5000 texter, många långa som böcker. Det mäktar inte riktigt mitt lilla verktyg och min lilla dator med, och det väcker frågor kring hur verktyget fungerar. Istället för att alltid läsa in allt i datorns minne kanske man borde arbeta med någon typ av databas. Jag vet inte. Hur som helst.

Jag bestämde mig för att begränsa mitt första försök till ett årtionde och valde 1990-talet. I materialet finns 765 SOU:er från detta årtionde. Jag bestämde mig för att bara ha med de 10000 vanligaste orden i analysen, och att behandla de allra vanligaste 200 orden som så kallade ”stoppord”, det vill säga ord som man bortser från på grund av att de är så vanliga. Detta är ganska godtyckliga val, och det återstår att se om analysresultaten ändrar sig dramatiskt om man tar med fler eller färre ord och ändrar antalet stoppord. Jag tror inte  att de gör det.

Jag delade in alla texterna i bitar om 1000 ord. Det blev 15227 sådana bitar. Jag tänkte: 100 är ett jämnt tal, varför inte köra MALLET med precis 100 topics. Detta innebär att TM-algoritmen försöker identifiera 100 olika ”ämnen” för att så bra som möjligt karaktärisera de 765 SOU:erna. Valet av antalet ”topics”, är ett krux med metoden. Det kan mycket väl hända att topic-uppsättningen ändrar sig ganska mycket om man ändrar antalet topics, till exempel till 99 eller 101. Samtidigt blir det ofta så att vissa topics, som är så att säga ”stabila”, inte påverkas så mycket. Om jag varit mer noggrann – och mer noggranna analyser kommer! – så skulle jag provat att variera topic-antalet några gånger, så att jag på något sätt kunde markera vilka topics som var ”att lita på”. Så inte nu. Det är alltså en preliminär karta jag presenterar, som skall tas med en nypa salt.

Hur som hest. Mitt Mathematica-verktyg anropar MALLET, alltså samma program som Christopher arbetar med. Det är bra att komma ihåg att man (läs: jag) inte riktigt vet vad MALLET gör med texterna. Förmodligen finns någon sorts ytterligare rensning av vilka ord som anses värda att ingå i själva topic-modellerandet. Mest kontroll hade man såklart haft om man implementerat algoritmen själv. Så inte nu. Man får hoppas att programmet gör något klokt.

Med lite bearbetning av de ganska obskyra textfiler som MALLET lämnar ifrån sig fick jag följande lista med ”ämnen”: TM-karta

En början, kanske, på en kartläggning.

/Sverker

Titeln syftar på den process av förändring som humaniora genomgår, av förändrade tekniska förutsättningar. Humaniora har alltid varit sammanvävd med verktyg – som kan kallas ”digitala” i den bemärkelsen att de opererar med diskreta delar, som bokstäver, ord och meningar. Det finns massor av klokt skrivet om detta, tex av Ivan Illich, Friedrich Kittler och Thomas Karlsohn. Mitt intresse ligger i den dagsaktuella del av humanioras förvandling som hänger samman med framväxten av fältet Digital humaniora. Titelns fråga har jag hämtat från en bok – Till vilken nytta (2013) – som handlar om nyttan med humaniora. Givet att humaniora oundvikligen förändras, på grund av förändringen av dess ”teknikpark”, funderar jag över vad det kan vara för ”nytta” med denna förändring. Och det tycks då rimligt att utgå från frågan om vad det var för nytta med humaniora så att säga innan det dagsaktuellt digitala eller kanske oberoende av det. Jag är ute efter att identifiera specifikt humanistiska värden och mål. Givet sådana, skulle man kunna fråga vilken teknik, vilken ”digitalisering, som gör det lättare att realisera dessa värden och nå dessa mål, respektive vilka stråk inom digitaliserandet som leder i andra riktningar.

Upplägget här består i att jag presenterar några idéer om vad värdet och nyttan med humaniora kan vara, hämtade från boken Till vilken nytta, och sedan ställer två frågor. I nästa postningar kommer jag att fortsätta denna tankebana, med fokus riktat mot fenomenet ”automatisering”.

Några idéer om vad humaniora är, hämtade från Till vilken nytta

Ett första förslag till vad humaniora är hittar jag på sidan 24, där Tomas Forser citerar Toril Moi:

Å forsvare humaniora er å försvare et ideal om et samfunn.

Att vara humanist skall med andra ord vara att stå upp för idén om samhället. Jag föreställer mig att Toril menar att samhället skall försvaras som något gemensamt, vilket i så fall låter vettigt.

Ett annat förslag presenteras i Cecilia Sjöholms bidrag:

Den vanmakt som intellektuella känner då de ställs inför ett sådant diskursens sammanbrott [apropå Gershom Scholems förkastande av Hannah Arendts analys av den ”banala ondskan”, SL]  är lika gammal som de problem de ställs inför. Den kritiska teori som dagens humaniora och samhällsvetenskap i hög grad delar bygger på analys av sammanhang som ofta inte är uppenbara. Den involverar frågor om tolkning och historicitet, den gör skillnad mellan medvetna och omedvetna skikt i den mänskliga tanken, och den förbinder frågor om etik och politik med olika former av kulturyttringar. Den skapar nya begrepp och synsätt i takt med att nya problem blir synliga. (30)

Cecilia kommenterar här den tendens till radikalt avfärdande som intellektuella ibland möter när de säger något som både är kontroversiellt och svårt att förstå. Det är en ganska märklig tes som Cecilia driver, nämligen att den kritiska teorin, med sina allt för svåra ord, knappast kan leda till något annat än irriterat avståndstagande – men att det trots det är just här som humanioran är som viktigast, eftersom förkastandet tyder på att ”Någonting har hänt” (33). Det är sannerligen grymt frustrerande att det skall vara så omöjligt att göra sig förstådd när man försöker säga något som inte kan begripas omedelbart. Att fortsätta den kampen, för nyanser – kanske kan man säga: för förnuftet – låter bra.

Ett tredje förslag hämtar jag från Sharon Rider, som är filosof. Hennes idé – med utgångspunkt i sitt ämne filosofin – är att ”filosofisk bildning” innebär ”modet att ställa initierade frågor, att ifrågasätta det vi tar för givet på goda grunder” (53). Detta handlar, menar hon, om att ”[ta] sitt eget tvivel på allvar”, att ta ”begreppsligt ansvar” genom att utlämna sig själv och sina ståndpunkter till ”förnuftets tribunal”. Det handlar om att ”ta ansvar för sitt handlande och tänkande” (54). Hennes avslutning är lysande:

Även om bildningsidealet som jag skisserat här nog aldrig varit fullt ut förverkligat, har det åtminstone varit ett regulativt ideal, ett mål som gav mening och form åt verksamheten. När jag ser hur akademiker, inklusive humanister, underkastar sig allsköns tävlingsmoment i vem som är bäst på att anpassa sig till andra (byråkratiska, ekonomiska) normer, t.ex. kvantitativa mallar och organisatoriska verktyg, för att mäta kvalité i utbildning och forskning, ja, då kan jag tycka att vi själva inte tror på att vi har något särskilt att erbjuda den kommande generationen. För i så fall skulle vi på goda grunder ifrågasätta den rådande konkurrens- och mätningsfetischismen som uttrycks i termer av mål- och resultatstyrning av universitetet. Vi skulle våga vara störande. Vi skulle ställa frågan: varför måste vi? Och: hur vet ni det? Vi skulle inse att vi kan (och bör) tänka själva. (55)

Att våga tänka själv, som Kant sa. Känns som en bra idé för humaniora.

Sven-Eric Liedman kommer in som fyra:

[H]umanister har, menar jag, ett särskilt ansvar för den intellektuella nivån på meningsutbytena om viktiga mellanmänskliga angelägenheter i samhället. […] Det är förvisso deras plikt att bli goda specialister, det vill säga att fördjupa sig i väl avgränsade problem. Men humaniora har inte bara en smal insida som vetter åt den internationella forskningen. Den har också en bredare utsida. Humanioras nytta ligger i stor utsträckning i att ge näring åt människors föreställningar om det förflutna, om konsten, om språket, om de stora filosofiska frågorna. (71)

Visst. Bra att även få in dessa grundläggande dimensioner av det humanistiska området: historia, språk, konst, filosofiska frågor. Sven-Eric pratar i sitt bidrag även om ”politisk medvetenhet” (71).

Ett femte och sista förslag hämtar jag från Martin Wiklund. Det pekar i samma riktning som Sven-Eric Liedmans. Martin vill återuppliva idén om framsteg och göra den till något humaniora kan bidra till. Tänk om framsteg kunde handla om att modernitetens medborgare blev bättre på sådant som ”förståelse, reflektion, kritik och orientering”. Ju mer vi fick av sådant, desto bättre skulle vi såklart bli på att hantera problem på ett konstruktivt sätt. Martin pratar om vår förmåga att hantera frågor inom historia, politik, moral, religion men även existentiella och språkliga problem. Detta kanske låter självklart men idén är kontroversiell, för den vill göra gällande att ”moderniteten”, Europa, ”väst”, inte bara är bättre på att bygga rymdraketer – vi är också bättre än andra kulturer när det gäller sådant som reflexivitet och förståelse; kanske inte alltid, i praktiken, men likväl i princip, i kraft av det våra filosofer skrivit och tänkt på. Humaniora som modernitetens försvarare, kanske man kunde säga – dock mer risk för att Martin skulle vilja ha mer nyanser.

Vad med digitaliseringen?

För det första: är dessa mål och värden för det humanistiska bra? Bör de omformuleras? Kompletteras?

För det andra: Hur påverkar ny digital teknik våra möjligheter att realisera dem? Hur skall man förstå de nya teknikernas effekter på det humanistiska områdets struktur, samhällsroll, interna värdehierarkier och målsättningar?

/Sverker

Hej!

Inför seminariet efter lunch idag den 28 maj (kl. 13.15 i sal D311) har jag skapat ett google-dokument som är tänkt att fungera som gemensam anteckningsbok. Dokumentet är öppet för alla intresserade att läsa och redigera. Man kommer åt det här.

Jag kommer att inleda seminariet med stöd av en Prezi. Den kan man komma till här.

Jag hade ursprungligen tänkt att seminariet skulle vara väldigt handgripligt fokuserat på vad man som humanist ”kan göra” med text. Men under förberedelsearbetets gång kom jag på att vad man kan göra väldigt mycket beror på hur duktig man är på detta med datorer. Jag har därför tagit ett steg tillbaka och försökt rita en karta – utifrån mitt perspektiv – över ”vad man kan kunna” om det digitala och vad man kan använda olika sorters kunnande till.

Ett viktigt syfte med seminariet är att fungera som stöd för planering av höstens (och eventuellt sommarens) workshops. Ni som inte har möjlighet att vara med på seminariet är välkomna att läsa och skriva i google-dokumentet ändå och komma med förslag.

med vänlig hälsning

Sverker

Knappt har vi hunnit inviga Centrum för digital humaniora i Göteborg förrän vi skapar en förening för Digital humaniora i Norden! I torsdags konstituterade vi föreningen vid ett möte i Oslo: föreningen är tänkt som en underavdelning av European Association for Digital Humanities (eadh.org), som i sin tur är del av Alliance of Digital Humanities Organizations (ADHO). Vid den stora konferensen i Sydney (dh2015.org) kommer vi att ha ett möte om den nordiska föreningen – torsdag den 2 juli kl 12.45, alla är välkomna! Sedan kommer mer information om det hela efter hand – inte minst på den här webbplatsen.

Vi startar med en konferens vid Nasjonalbiblioteket och universitetet i Oslo, den 14-16 mars nästa år, skriv in det i kalendern!

 

Den 22-24 gick konferensen Emtacl – som står för Emerging technologies in academic libraries – av stapeln in Trondheim. Anna Svensson, från Humanistiska biblioteket på GU var där, och hon berättar följande.

 

Digital humaniora möter medicinsk…

Känner ni till The Stephen Fry Challenge? Tack vare Andrew Prescotts keynote ”New Materialities” vid konferensen emtacl15 i Trondheim (emerging technologies in academic libraries) har jag nu tagit del av detta fascinerande projekt där uppfinningsrika läsare tävlat i att omgestalta Frys memoarbok More fool me. Här finns användning av uppfinningar som t. ex. strömledande bläck. En av de mer fascinerande resultaten är The Book of Bipolarity av Sarah Weigold som med hjälp av färger visualiserar maniskhet och depression i Frys bok.

Depressionen speglas i att texten långsamt tonar bort och till slut ersätts av en QR-kod som sätter igång en uppläsning istället.

Projektet kan ses som ett uttryck för den ”maker culture” eller ”makers movement” som ryms inom digital humaniora. Jobbar man vid GU är det extra svårt att inte tänka på att just i det här exemplet har digital humaniora gift sig väl med den medicinska.

Emtacl-konferensen hade engagerat en konferenstecknare, Patrick Hochstenbach, se hans version av Prescotts föredrag här.

 

…och biblioteket

Andra DH-inslag på emtacl15 var doktoranden Johanne Kristiansen och postdok och bibliotekarien Marius Warholm Haugen (Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet) som talade om användande av fulltextdatabaser ur ett forskarperspektiv. Båda deltar i projektet Enlightenment News. Kristiansen talade om ”Searching vs. Browsing” som kompletterande metoder. Genom att jämföra exempel från franska Gallica respektive ProQuests British Periodicals, tog  Warholm Haugen upp hur databasstruktur, gränssnitt och möjlighet att hantera själva texterna för den enskilde användaren, styr vilka frågor som är möjliga att ställa. Verktyget som forskaren använder gör det nödvändigt att skapa ett språk för verktygskritik likväl som för källkritik. Kristiansen och Warholm Haugen tangerar det som Matthew Jockers var inne på vid ett av sina seminarium vid GU, om hur de fulltextdatabaser som biblioteket förvärvar kan användas som korpus. Uppenbarligen finns frågor om hur vi kan påverka leverantörernas villkor kring tillgång till format och utformande av gränssnitt och verktyg, som användare och bibliotek kunde skapa en dialog kring.

Avslutningsvis något som relaterar till det som diskuterades på SWE-CLARINs första workshop (den 17 april 2015). Lars Johnsen och Magnus Birkenes från Språkbanken vid Norska Nationalbiblioteket visade betaversionen av ”Norwegian N-gram viewer” där de använder materialet från massdigitaliseringen som pågår i Norge till att skapa ett gränssnitt för information och visualisering av språkliga trender över tid.

Tweets från emtacl15 finns samlade här i en Eventifier
Tillsammans med 12:e Bibliotheca Baltica, ”Digital humanities – where are the libraries?” hör emtalc15 till de bibliotekskonferenser som på nordisk nivå diskuterat digital humaniora under innevarande läsår.

Stort tack för detta Anna!

/Sverker

Hej!

Idag den 20 april invigs vårt centrum och första versionen av vår hemsida har kommit upp. Vår verksamhet är ny sedan årsskiftet: efterhand som vi bygger ut den bygger vi också ut informationen här på hemsidan.

Vi ser ett tydligt behov av att förtydliga potentialerna i digital humaniora inte minst genom att öppna upp för nya tvärvetenskapliga samarbeten och utveckla testfall som visar på vägar framåt. Vi kommer att hålla er underrättade om detta och mycket annat.

Sedan vi började verksamheten vid årsskiftet har jag varit föreståndare, och jag är mycket nöjd över att kunna meddela att jag redan har gjort min bästa insats som föreståndare: nämligen att se till att bli ersatt av en betydligt bättre kvalificerad föreståndare, Cecilia Lindhé som kommer hit från sitt arbete som föreståndare för Humlab i Umeå. Cecilia tillträder som föreståndare för centrumet den 1 juli, men kommer att vara med vid invigningen och ge sin syn på forskningsfältet. Det skall bli väldigt roligt att följa fortsättningen!

Mats Malm

Hej!

Här är en första liten rapport från golvet – närmare bestämt ett försök att få teknik att fungera för att lägga in interaktiva saker här på bloggen.

Sedan 1998 har jag arbetat med Mathematica. Det är ett lite speciellt program, som för ett antal entusiaster – oklar hur många de är, men jag är en av dem – blir en sorts universalverktyg som används till allt som involverar datorer. Utvecklingen av Mathematica drivs av bröderna Stephen och Conrad Wolfram, och en viktig anledning till att jag gillar Mathematica är att de är egensinninga och har fantastiska visioner. De vill tillgängliggöra matematikens och datorteknikens kraft för alla – genom ett system som är glasklart och innehåller allt.

Kanske har de inte helt och hållet lyckats, men Mathematica är väldigt innehållsrikt och även de som föredrar andra program måste hålla med om att en av programmets styrkor är att de är extremt logiskt uppbyggt.

På Centrum för digital humaniora försöker jag dra nytta av Mathematica för att väva samman datorteknik med humaniora. En möjlighet – som det här inlägget syftar till att pröva – är att skapa små specialbyggda interaktiva applikationer, där läsaren kan använda tex sliders och knappar för att få saker att hända, till exempel med en visualisering.

… [här har det ägnats någon dryg timma åt den typ av trixande som datorer ständigt kräver av oss människor – i detta fall även Mathematica] …

Och nej – riktigt så enkelt som jag trodde var det inte.

För det första: för att kunna använda de interaktiva bitarna av ett blogginlägg måste läsaren installera en liten nätt ”läsare” om drygt 500Mb. Denna läsare är i och för sig gratis, men i denna tid av höghastighetssurf är det säkert många som betraktar sådan nedladdning som utesluten. Positivt betraktat kanske denna tröskel kan fungera som en ytlighetsrepellerande gräns runt de som är intresserade av att ta del av ett lite allvarligare, lite långsammare, samtal. Framtiden får visa.

För det andra: läsaren fungerar inte i Chrome – den webläsare som jag själv använder. Utvecklarna rapporterar att det var lite mer besvärligt än de trodde att bygga en gratis Mathematica-läsare. Så kan det ju gå. Läsaren fungerar i FireFox och Explorer.

Detta sagt – här är ett exempel på hur det kan se ut. Den som laddar ner läsaren skall bli rikligt belönad, i framtiden, hoppas jag, av fantastisk digital humaniora.

[WolframCDF source=”http://cdh.blogg.gu.se/files/2015/04/Interactive-sinus.cdf” width=”437″ height=”326″]

Hej och välkommen till vårt utkiksfönster mot den digitalhumanistiska omvärlden!

Här kommer vi på CDH att berättar om vad som pågår inom fältet Digital humaniora, både i närheten och längre bort.

Den händelse som för närvarande dominerar vårt synfält – inte så mycket på grund av sin objektiva storlek kanske som dess fullständiga närhet – är att vi själva skall invigas på måndag den 20 april. Om du läser detta under helgen innan, eller kanske på måndagen, vill jag hälsa dig hjärtligt välkommen att delta! Sture Allén kommer att prata om den digitala humaniorans ursprung och hans syn på nuet och framtiden. Sedan tar Cecilia Lindhé – som från den 1 juli blir föreståndare för centrumet – vid och berättar om hur hon tänker kring centrumets ambitioner och verksamhet.

Under invigningen kommer det att bli tid för frågor och synpunkter. I fredags (den 17 april 2015), höll SWE-CLARIN en workshop med fokus på hur Språkteknologi kan komma nytta inom humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Medarbetare på Språkbanken informerade om en mängd spännande material och redskap. Några forskare berättade om hur de redan idag drar nytta av språkteknologi; andra ställde frågor kring hur man skulle kunna arbeta i framtiden. Detta är ett sammanlänknings och utvecklingssamtal som jag hoppas vi kan ta ytterligare något litet steg under invigningen.

Av den blivande föreståndaren Cecilia Lindhé har jag fått mig tillskickat följande bilder, från den digitala humaniorans svenska historia:

Harry Martinsson tidig artikel om DH Tidig artikel om litteraturhistoriker DH Sture Allen tidig artikel om DH

Jag hoppas att ni som jag ser fram emot att höra mer om detta!

Väl mött!

/Sverker

digitalis

 

Välkommen innanför murarna på Centrum för digital humaniora vid Göteborgs universitet!

Här kommer vi som arbetar på centrumet berätta om vad vi håller på med på dagarna. Vi välkomnar dig som läser denna blogg att komma med förslag och synpunkter – så att vi kanske i bästa fall kan åstadkomma lite av det Karl Popper såg framför sig som vetenskapens rationella kritiska samtal, öppet för alla som vill göra sig mödan att förstå vari frågorna, problemen och de föreslagna svaren består.

/Sverker