Header

Om humanioras digitalisering 1: Till vilken nytta?

6 Jun-2015 | Skrivet av Sverker Lundin i Extramuralt | Humant

Titeln syftar på den process av förändring som humaniora genomgår, av förändrade tekniska förutsättningar. Humaniora har alltid varit sammanvävd med verktyg – som kan kallas ”digitala” i den bemärkelsen att de opererar med diskreta delar, som bokstäver, ord och meningar. Det finns massor av klokt skrivet om detta, tex av Ivan Illich, Friedrich Kittler och Thomas Karlsohn. Mitt intresse ligger i den dagsaktuella del av humanioras förvandling som hänger samman med framväxten av fältet Digital humaniora. Titelns fråga har jag hämtat från en bok – Till vilken nytta (2013) – som handlar om nyttan med humaniora. Givet att humaniora oundvikligen förändras, på grund av förändringen av dess ”teknikpark”, funderar jag över vad det kan vara för ”nytta” med denna förändring. Och det tycks då rimligt att utgå från frågan om vad det var för nytta med humaniora så att säga innan det dagsaktuellt digitala eller kanske oberoende av det. Jag är ute efter att identifiera specifikt humanistiska värden och mål. Givet sådana, skulle man kunna fråga vilken teknik, vilken ”digitalisering, som gör det lättare att realisera dessa värden och nå dessa mål, respektive vilka stråk inom digitaliserandet som leder i andra riktningar.

Upplägget här består i att jag presenterar några idéer om vad värdet och nyttan med humaniora kan vara, hämtade från boken Till vilken nytta, och sedan ställer två frågor. I nästa postningar kommer jag att fortsätta denna tankebana, med fokus riktat mot fenomenet ”automatisering”.

Några idéer om vad humaniora är, hämtade från Till vilken nytta

Ett första förslag till vad humaniora är hittar jag på sidan 24, där Tomas Forser citerar Toril Moi:

Å forsvare humaniora er å försvare et ideal om et samfunn.

Att vara humanist skall med andra ord vara att stå upp för idén om samhället. Jag föreställer mig att Toril menar att samhället skall försvaras som något gemensamt, vilket i så fall låter vettigt.

Ett annat förslag presenteras i Cecilia Sjöholms bidrag:

Den vanmakt som intellektuella känner då de ställs inför ett sådant diskursens sammanbrott [apropå Gershom Scholems förkastande av Hannah Arendts analys av den ”banala ondskan”, SL]  är lika gammal som de problem de ställs inför. Den kritiska teori som dagens humaniora och samhällsvetenskap i hög grad delar bygger på analys av sammanhang som ofta inte är uppenbara. Den involverar frågor om tolkning och historicitet, den gör skillnad mellan medvetna och omedvetna skikt i den mänskliga tanken, och den förbinder frågor om etik och politik med olika former av kulturyttringar. Den skapar nya begrepp och synsätt i takt med att nya problem blir synliga. (30)

Cecilia kommenterar här den tendens till radikalt avfärdande som intellektuella ibland möter när de säger något som både är kontroversiellt och svårt att förstå. Det är en ganska märklig tes som Cecilia driver, nämligen att den kritiska teorin, med sina allt för svåra ord, knappast kan leda till något annat än irriterat avståndstagande – men att det trots det är just här som humanioran är som viktigast, eftersom förkastandet tyder på att ”Någonting har hänt” (33). Det är sannerligen grymt frustrerande att det skall vara så omöjligt att göra sig förstådd när man försöker säga något som inte kan begripas omedelbart. Att fortsätta den kampen, för nyanser – kanske kan man säga: för förnuftet – låter bra.

Ett tredje förslag hämtar jag från Sharon Rider, som är filosof. Hennes idé – med utgångspunkt i sitt ämne filosofin – är att ”filosofisk bildning” innebär ”modet att ställa initierade frågor, att ifrågasätta det vi tar för givet på goda grunder” (53). Detta handlar, menar hon, om att ”[ta] sitt eget tvivel på allvar”, att ta ”begreppsligt ansvar” genom att utlämna sig själv och sina ståndpunkter till ”förnuftets tribunal”. Det handlar om att ”ta ansvar för sitt handlande och tänkande” (54). Hennes avslutning är lysande:

Även om bildningsidealet som jag skisserat här nog aldrig varit fullt ut förverkligat, har det åtminstone varit ett regulativt ideal, ett mål som gav mening och form åt verksamheten. När jag ser hur akademiker, inklusive humanister, underkastar sig allsköns tävlingsmoment i vem som är bäst på att anpassa sig till andra (byråkratiska, ekonomiska) normer, t.ex. kvantitativa mallar och organisatoriska verktyg, för att mäta kvalité i utbildning och forskning, ja, då kan jag tycka att vi själva inte tror på att vi har något särskilt att erbjuda den kommande generationen. För i så fall skulle vi på goda grunder ifrågasätta den rådande konkurrens- och mätningsfetischismen som uttrycks i termer av mål- och resultatstyrning av universitetet. Vi skulle våga vara störande. Vi skulle ställa frågan: varför måste vi? Och: hur vet ni det? Vi skulle inse att vi kan (och bör) tänka själva. (55)

Att våga tänka själv, som Kant sa. Känns som en bra idé för humaniora.

Sven-Eric Liedman kommer in som fyra:

[H]umanister har, menar jag, ett särskilt ansvar för den intellektuella nivån på meningsutbytena om viktiga mellanmänskliga angelägenheter i samhället. […] Det är förvisso deras plikt att bli goda specialister, det vill säga att fördjupa sig i väl avgränsade problem. Men humaniora har inte bara en smal insida som vetter åt den internationella forskningen. Den har också en bredare utsida. Humanioras nytta ligger i stor utsträckning i att ge näring åt människors föreställningar om det förflutna, om konsten, om språket, om de stora filosofiska frågorna. (71)

Visst. Bra att även få in dessa grundläggande dimensioner av det humanistiska området: historia, språk, konst, filosofiska frågor. Sven-Eric pratar i sitt bidrag även om ”politisk medvetenhet” (71).

Ett femte och sista förslag hämtar jag från Martin Wiklund. Det pekar i samma riktning som Sven-Eric Liedmans. Martin vill återuppliva idén om framsteg och göra den till något humaniora kan bidra till. Tänk om framsteg kunde handla om att modernitetens medborgare blev bättre på sådant som ”förståelse, reflektion, kritik och orientering”. Ju mer vi fick av sådant, desto bättre skulle vi såklart bli på att hantera problem på ett konstruktivt sätt. Martin pratar om vår förmåga att hantera frågor inom historia, politik, moral, religion men även existentiella och språkliga problem. Detta kanske låter självklart men idén är kontroversiell, för den vill göra gällande att ”moderniteten”, Europa, ”väst”, inte bara är bättre på att bygga rymdraketer – vi är också bättre än andra kulturer när det gäller sådant som reflexivitet och förståelse; kanske inte alltid, i praktiken, men likväl i princip, i kraft av det våra filosofer skrivit och tänkt på. Humaniora som modernitetens försvarare, kanske man kunde säga – dock mer risk för att Martin skulle vilja ha mer nyanser.

Vad med digitaliseringen?

För det första: är dessa mål och värden för det humanistiska bra? Bör de omformuleras? Kompletteras?

För det andra: Hur påverkar ny digital teknik våra möjligheter att realisera dem? Hur skall man förstå de nya teknikernas effekter på det humanistiska områdets struktur, samhällsroll, interna värdehierarkier och målsättningar?

/Sverker

Följ bloggen med RSS Du kan svara eller lämna en trackback.

10 kommentarer

  • Är det inte motsatsparet autonomi/heteronomi (Castoriadis, etc.) du är ute och far efter här? Givet att humanioras existensbetingelser är och alltid berott på strukturer större än sig själv (Medici > Fredrik den Store > VR), var går gränsen där subjektet ”humaniora” kan sägas vara autonomt i att definiera sig själv, när övergår humaniora till att bli ett appendix till andra logiker (administrativa, bibliometriska, etc.), och, hur spelar teknikutvecklingen in i dessa processer. Bäst reflektion kring autonomi vis automatisering finns att söka i gamla arbetslivshistoriker resonemang kring ”functional autonomy”. Bara att byta ut ”fabriksarbetare” mot ”litteraturvetare”, så finns en uppdaterad analys klappad och klar.

    Montgomery, David. (1979). Workers‘ control in America.

    • cdh säger:

      Japp, superbra bok! Otroligt lärorikt att läsa om arbetarnas autonomi under andra halvan av 1800-talet, och den självklarhet med vilken den verkar ha försvarats. Viktig bakgrund för att förstå den samhälleliga kontext som humanioran och tekniken ingår i, inte minst av underkastelse under administrativa opersonliga system. Som du säger kan man byta ut några ord och få en samtidsanalys: ”new methods of academic management undermined the very foundation of literary scholar’s functional autonomy. Job analysis through time and motion study allowed management to learn, then to systematize the way the research itself was done. Coupled with systematic supervision and new forms of incentive payment it permitted what Frederick Winslow Taylor called ”enforced standardization of methods, enforced adoption of the best implements and research conditions, and enforced cooperation of all the employees under university management’s detailed direction.” (s. 26)

      Jag skall ta upp frågan om autonomi i en kommande postning.

  • Intressant. Har Wiklund nedtecknat dessa tankar om den Europeiska moderniteten någonstans? Även Zizek har ju varit inne på ett liknande resonemang om ”Europeiska värderingar”. Jag är skeptisk till denna väg framåt, men det är svårt att bemöta både Wiklund och Zizek innan det finns skrivna texter med argumenten preciserade. Så, jag lägger det åt sidan så länge.

    Istället till den avslutande frågan om vad ny teknik kan göra för att humaniora ska nå sina mål. Jag tänker här att digitala teknologier är lite som de där rymdraketerna. Om man bemästrar dem kan man ta sig väldigt långt, men samtidigt är de bedrägliga dels för att teknikens effektivitet kan få oss att glömma bort varför vi ska nå målet, och dels kan tekniken göra så att vi börjar producera intetsägande ytligheter.

    Digitaliseringen är också en övergripande process som påverkar humaniora utifrån. Bibliometri och administration är system som drar nytta av digitala verktyg för att göra humaniora ”mätbart”. Motståndet mot denna reduktionism tror jag bedrivs bäst inifrån. Med detta menar jag att ‘digitala motvetenskaper’, som använder digitala metoder på ett bättre sätt än ”systemen”, kan leverera den tyngsta kritiken. En negation som föregås av en positivitet.

    • cdh säger:

      Istället för ”istället”: det är precis så jag menar: tekniken gör det möjligt att röra sig med större hastighet – men bara i vissa riktningar! Och när man far iväg med teknikens raketer kan det kännas så bra, och man kan få så mycket beröm och erkännande, att man glömmer bort vart det var man ville komma, vad man ville åstadkomma. Besinning är att ord som filosofer ibland använder. Tänker att passar rätt bra för vad som behövs, där man omges av fascinerande teknik. Och som du säger, det är inte bara som verktyg tekniken ändrar villkoren; även reflektionsobjektet och de sociala arbetsförutsättningarna genomgår förändringar sammanvävda med teknikutvecklingen. Ett av de värden som jag tänker humaniora bör stå för är att vara en plats för tänkande och reflektion som på så sätt sliter sig loss från allmänna tendenser. Jag tänker att man skall måste anstränga sig, så att det är detta tekniken hjälper till med: jag får en bild framför mig av rymdraketen som startar, du vet, med motorerna som sprutar eld, våldsamt, mot marken för att slita sig loss från gravitationen; det är på ett sätt verkligen humanism – människans intention, att avlägsna sig från jorden, omsatt med hjälp av ingenjörskonst.

    • cdh säger:

      Angående Habermas, Wiklund, och som Zizek säger i intervjun du länkar till:
      – I am not one of Jürgen Habermas’ best friends, but I agree with him entirely on this point. More than ever before, we should continue to stick firmly to this project of European enlightenment. It is the only thing that will allow us to change the contours of that which appears possible or doable.

      Visst finns väl positionen nedtecknad! Martins bidrag i Till vilken nytta har titeln ””Frågan om framsteget – plaidoyer för en humanistisk modernitet”, är inte det tydligt nog? Hans avhandling – I det modernas landskap tar explicit avstamp i Habermas diskursetik och Gadamers hermeneutik, i polemik mot å ena sidan ”positivism” och å andra sidan ”postmodern relativism” (s. 31ff). Jag är nyfiken på ditt svar.

  • AS säger:

    Se Gregory Cranes ”Seven reasons why we need an independent Digital Humanities” (http://www.dh.uni-leipzig.de/wo/seven-reasons-why-we-need-an-independent-digital-humanities/) och det länkade utkastet.

    • cdh säger:

      Många punkter, beskrivningar, slutsatser och förslag i Gregory Cranes texter. Det låter onekligen bra om DH kan ”erbjuda ett rum” där frågan om hur humaniora kan bidra till ”samhällets goda” kan behandlas och besvaras. Hans karaktäristik av denna utmaning tycker jag dock lämnar en del övrigt att önska. Han tar upp tre problem: (1) spridningsproblemet, (2) biblioteksproblemet och (3) förståelseproblemet, vilka hänger samman i idén att humanioras problem huvudsakligen har att göra med förmedlining av det värde som humanister genererar: genom öppen publicering skall fler människor få tillgång till humanisternas resonemang; genom bibliotek skall de kunna ”gå till källorna”; och med teknikens hjälp skall vi överbrygga språklig och kulturella hinder för detta engagemang med det humanistiska.

      Med stöd av de citat jag presenterade i postningen kan jag se flera andra sätt att förstå humanioras bidrag till samhället, och därmed även andra sätt att förstå de problem och de möjlighet som ny teknik genererar.

  • Andrej Slávik säger:

    Besinning, ja… Innan vi med liv och lust angriper frågan om den eventuella nyttan med humanistisk forskning – eller för den delen med den humanistiska forskningens digitalisering – gör vi klokt i att ta ett steg tillbaka och besinna vad ordet ”humanistisk” egentligen ska syfta på här. Då tänker jag inte i första hand på sammanblandningen mellan humaniora och humanism, som i och för sig är nog så vanlig men som skulle kräva en helt annan diskussion. Redan kring begreppet humaniora råder det nämligen en hög grad av förvirring, även i sammanhang där man kunde ha förväntat sig ett större mått av terminologisk stringens. Om vi menar allvar med att försöka ”identifiera specifikt humanistiska värden och mål” måste vi först bringa något slags reda, om än aldrig så tillfällig, i denna begreppsmässiga röra.

    En första anmärkning, med anspelning på Johans kommentar: att vi alls talar om humaniora idag är i hög grad resultatet av just en administrativ logik. Om någon har ett entydigt intresse av att ordet kvarstår på dagordningen så är det fakultetsledningarna, eftersom dessa har till uppdrag att förvalta det så kallade humanistiska fakultetsområdet. Betecknande nog har ju Centrum för digital humaniora kommit till på fakultetsledningens initiativ – åtminstone formellt sett – och detsamma gäller, mutatis mutandis, även för tankesmedjan Humtank. Som det humanistiska områdets herdar måste fakultetsledningarna helt enkelt se till att flocken håller ihop, och ett sätt att åstadkomma detta är att se till att humaniora fortsätter att diskuteras (även, för all del, genom att problematiseras).

    Samma administrativa logik förser oss också med den mest handgripliga definitionen av begreppet. Ur fakultetsledningarnas synvinkel syftar humaniora helt enkelt på de discipliner, ämnesområden och så vidare – strängt taget, de institutioner – som råkar ligga på deras bord. Jag skriver ”råkar” eftersom gränsdragningen mellan fakultetsområden i viss mån är ett resultat av historiska tillfälligheter, men också och framför allt eftersom frågan i grund och botten är likgiltig ur ett förvaltningsperspektiv. Precis vad som förvaltas är egentligen inte så viktigt, så länge själva förvaltandet låter sig utföras på ett tjänstemannamässigt sätt. För att spinna vidare på samma metafor: om flocken bara håller ihop spelar det ingen roll om fåren är vita eller svarta.

    Därför har fakultetsledningarna inte något egentligt intresse av att diskussionen om humaniora faktiskt kommer fram till något: huvudsaken är att den fortgår, att humaniora är ”på tapeten”. En cynisk bedömare skulle till och med kunna hävda att de har ett intresse av att diskussionen inte kommer fram till något, eftersom eventuella slutsatser knappast skulle underlätta utan kanske till och med försvåra områdets förvaltning (till exempel genom att ifrågasätta dess omfattning). Herden har inget intresse av att fåren bildar sig en uppfattning om vilka de är. Då skulle ju vissa av dem till och med kunna få för sig att de – Gud förbjude – inte tillhör flocken.

    Bland humanisterna själva finns det visserligen de som redan skiljer ut sig från mängden, men då genom sina särskilda anspråk på själva begreppet humaniora. Besjälade av en eller annan form av ”helig ande” – den må vara nationell, västerländsk eller ”kritisk” till sitt upphov – utger de sig för att äga priviligierad tillgång till humanioras ”egentliga” innebörd. I själva verket talar de nästan alltid i den egna disciplinens sak. Antologin Till vilken nytta? innehåller gott om exempel, både på det förra och det senare. Redan slagsidan i författarnas ämnestillhörighet talar sitt tydliga språk – så tydligt att redaktörerna själva känner sig tvugna att anmärka på den – och merparten av bidragen liknar mest av allt förtäckta partsinlagor. Ylva Hasselberg är det uppenbara undantaget, men hon väljer också att retoriskt ställa sig helt och hållet utanför det humanistiska området.

    Med detta vill jag inte hävda att samtliga anspråk på begreppet humaniora är lika ogrundade. Många gånger tycks de onekligen mest gå tillbaka på en diffus känsla av självrättfärdighet, men undantag finns. Problemet är snarare den allmänna oförmågan – eller kanske bara oviljan – att se sig själv i spegeln och ta humaniora för vad det är, det vill säga, för vad det faktiskt har blivit. Diskussionen förs i regel med hänvisning, antingen till ett eller annat abstrakt ideal, eller till ett tänkt idealtillstånd i det förflutna. I detta avseende har Ekström och Sörlins Alltings mått ett stort företräde genom sitt sakliga förhållningssätt till det humanistiska forskningsområdet, även om deras idé om en ”integrativ humaniora” alltjämt har viss karaktär av partsinlaga: det är knappast någon tillfällighet att båda författarna är idéhistoriker.

    För att en vision för humaniora som går utöver det rent förvaltningsmässiga ska bli trovärdig krävs det i mina ögon tre saker. För det första, en saklig och empiriskt förankrad situationsbestämning av det slag som Ekström och Sörlin presenterar. För det andra, en uppriktig vilja att – åtminstone for argument’s sake – tala för det samlade fakultetsområdet, så som det nu en gång ser ut. Och, för det tredje, en beredskap att också gå utöver detta områdes gränser genom att ställa frågan om förhållandet mellan humaniora och angränsande vetenskapsområden. Risken är ju att även samhällsvetare, konstnärliga forskare eller – Gud förbjude – till och med ingenjörer gör samma anspråk på ”tänkande och reflektion” som humanisterna.

    Så länge dessa tre villkor inte är uppfyllda tror jag tyvärr att diskussionen om humaniora, hur välmenande den än må vara, bara bidrar till att upprätthålla den rådande ordningen genom att hålla begreppet ”på tapeten” utan att verkligen ta striden om det. Även det myckna talet om humanioras kris framstår ur detta perspektiv som systembekräftande.

  • Pingback: Randanmärkning om (digital) humaniora | ZBZJ



Kommentera inlägget

Göteborgs universitet förbehåller sig rätten att ta bort inlägg som innehåller diskriminerande uttalanden, personliga påhopp eller språk som kan uppfattas som stötande.

Din epost-adress kommer inte publiceras. Namn och epost är obligatoriska fält.

*