Header

Om humanioras digitalisering 1: Till vilken nytta?

juni 6th, 2015 | Skrivet av Sverker Lundin i Extramuralt | Humant - (10 kommentarer)

Titeln syftar på den process av förändring som humaniora genomgår, av förändrade tekniska förutsättningar. Humaniora har alltid varit sammanvävd med verktyg – som kan kallas ”digitala” i den bemärkelsen att de opererar med diskreta delar, som bokstäver, ord och meningar. Det finns massor av klokt skrivet om detta, tex av Ivan Illich, Friedrich Kittler och Thomas Karlsohn. Mitt intresse ligger i den dagsaktuella del av humanioras förvandling som hänger samman med framväxten av fältet Digital humaniora. Titelns fråga har jag hämtat från en bok – Till vilken nytta (2013) – som handlar om nyttan med humaniora. Givet att humaniora oundvikligen förändras, på grund av förändringen av dess ”teknikpark”, funderar jag över vad det kan vara för ”nytta” med denna förändring. Och det tycks då rimligt att utgå från frågan om vad det var för nytta med humaniora så att säga innan det dagsaktuellt digitala eller kanske oberoende av det. Jag är ute efter att identifiera specifikt humanistiska värden och mål. Givet sådana, skulle man kunna fråga vilken teknik, vilken ”digitalisering, som gör det lättare att realisera dessa värden och nå dessa mål, respektive vilka stråk inom digitaliserandet som leder i andra riktningar.

Upplägget här består i att jag presenterar några idéer om vad värdet och nyttan med humaniora kan vara, hämtade från boken Till vilken nytta, och sedan ställer två frågor. I nästa postningar kommer jag att fortsätta denna tankebana, med fokus riktat mot fenomenet ”automatisering”.

Några idéer om vad humaniora är, hämtade från Till vilken nytta

Ett första förslag till vad humaniora är hittar jag på sidan 24, där Tomas Forser citerar Toril Moi:

Å forsvare humaniora er å försvare et ideal om et samfunn.

Att vara humanist skall med andra ord vara att stå upp för idén om samhället. Jag föreställer mig att Toril menar att samhället skall försvaras som något gemensamt, vilket i så fall låter vettigt.

Ett annat förslag presenteras i Cecilia Sjöholms bidrag:

Den vanmakt som intellektuella känner då de ställs inför ett sådant diskursens sammanbrott [apropå Gershom Scholems förkastande av Hannah Arendts analys av den ”banala ondskan”, SL]  är lika gammal som de problem de ställs inför. Den kritiska teori som dagens humaniora och samhällsvetenskap i hög grad delar bygger på analys av sammanhang som ofta inte är uppenbara. Den involverar frågor om tolkning och historicitet, den gör skillnad mellan medvetna och omedvetna skikt i den mänskliga tanken, och den förbinder frågor om etik och politik med olika former av kulturyttringar. Den skapar nya begrepp och synsätt i takt med att nya problem blir synliga. (30)

Cecilia kommenterar här den tendens till radikalt avfärdande som intellektuella ibland möter när de säger något som både är kontroversiellt och svårt att förstå. Det är en ganska märklig tes som Cecilia driver, nämligen att den kritiska teorin, med sina allt för svåra ord, knappast kan leda till något annat än irriterat avståndstagande – men att det trots det är just här som humanioran är som viktigast, eftersom förkastandet tyder på att ”Någonting har hänt” (33). Det är sannerligen grymt frustrerande att det skall vara så omöjligt att göra sig förstådd när man försöker säga något som inte kan begripas omedelbart. Att fortsätta den kampen, för nyanser – kanske kan man säga: för förnuftet – låter bra.

Ett tredje förslag hämtar jag från Sharon Rider, som är filosof. Hennes idé – med utgångspunkt i sitt ämne filosofin – är att ”filosofisk bildning” innebär ”modet att ställa initierade frågor, att ifrågasätta det vi tar för givet på goda grunder” (53). Detta handlar, menar hon, om att ”[ta] sitt eget tvivel på allvar”, att ta ”begreppsligt ansvar” genom att utlämna sig själv och sina ståndpunkter till ”förnuftets tribunal”. Det handlar om att ”ta ansvar för sitt handlande och tänkande” (54). Hennes avslutning är lysande:

Även om bildningsidealet som jag skisserat här nog aldrig varit fullt ut förverkligat, har det åtminstone varit ett regulativt ideal, ett mål som gav mening och form åt verksamheten. När jag ser hur akademiker, inklusive humanister, underkastar sig allsköns tävlingsmoment i vem som är bäst på att anpassa sig till andra (byråkratiska, ekonomiska) normer, t.ex. kvantitativa mallar och organisatoriska verktyg, för att mäta kvalité i utbildning och forskning, ja, då kan jag tycka att vi själva inte tror på att vi har något särskilt att erbjuda den kommande generationen. För i så fall skulle vi på goda grunder ifrågasätta den rådande konkurrens- och mätningsfetischismen som uttrycks i termer av mål- och resultatstyrning av universitetet. Vi skulle våga vara störande. Vi skulle ställa frågan: varför måste vi? Och: hur vet ni det? Vi skulle inse att vi kan (och bör) tänka själva. (55)

Att våga tänka själv, som Kant sa. Känns som en bra idé för humaniora.

Sven-Eric Liedman kommer in som fyra:

[H]umanister har, menar jag, ett särskilt ansvar för den intellektuella nivån på meningsutbytena om viktiga mellanmänskliga angelägenheter i samhället. […] Det är förvisso deras plikt att bli goda specialister, det vill säga att fördjupa sig i väl avgränsade problem. Men humaniora har inte bara en smal insida som vetter åt den internationella forskningen. Den har också en bredare utsida. Humanioras nytta ligger i stor utsträckning i att ge näring åt människors föreställningar om det förflutna, om konsten, om språket, om de stora filosofiska frågorna. (71)

Visst. Bra att även få in dessa grundläggande dimensioner av det humanistiska området: historia, språk, konst, filosofiska frågor. Sven-Eric pratar i sitt bidrag även om ”politisk medvetenhet” (71).

Ett femte och sista förslag hämtar jag från Martin Wiklund. Det pekar i samma riktning som Sven-Eric Liedmans. Martin vill återuppliva idén om framsteg och göra den till något humaniora kan bidra till. Tänk om framsteg kunde handla om att modernitetens medborgare blev bättre på sådant som ”förståelse, reflektion, kritik och orientering”. Ju mer vi fick av sådant, desto bättre skulle vi såklart bli på att hantera problem på ett konstruktivt sätt. Martin pratar om vår förmåga att hantera frågor inom historia, politik, moral, religion men även existentiella och språkliga problem. Detta kanske låter självklart men idén är kontroversiell, för den vill göra gällande att ”moderniteten”, Europa, ”väst”, inte bara är bättre på att bygga rymdraketer – vi är också bättre än andra kulturer när det gäller sådant som reflexivitet och förståelse; kanske inte alltid, i praktiken, men likväl i princip, i kraft av det våra filosofer skrivit och tänkt på. Humaniora som modernitetens försvarare, kanske man kunde säga – dock mer risk för att Martin skulle vilja ha mer nyanser.

Vad med digitaliseringen?

För det första: är dessa mål och värden för det humanistiska bra? Bör de omformuleras? Kompletteras?

För det andra: Hur påverkar ny digital teknik våra möjligheter att realisera dem? Hur skall man förstå de nya teknikernas effekter på det humanistiska områdets struktur, samhällsroll, interna värdehierarkier och målsättningar?

/Sverker

Digital humaniora i Norden

april 28th, 2015 | Skrivet av Sverker Lundin i Extramuralt | Humant - (1 kommentar)

Knappt har vi hunnit inviga Centrum för digital humaniora i Göteborg förrän vi skapar en förening för Digital humaniora i Norden! I torsdags konstituterade vi föreningen vid ett möte i Oslo: föreningen är tänkt som en underavdelning av European Association for Digital Humanities (eadh.org), som i sin tur är del av Alliance of Digital Humanities Organizations (ADHO). Vid den stora konferensen i Sydney (dh2015.org) kommer vi att ha ett möte om den nordiska föreningen – torsdag den 2 juli kl 12.45, alla är välkomna! Sedan kommer mer information om det hela efter hand – inte minst på den här webbplatsen.

Vi startar med en konferens vid Nasjonalbiblioteket och universitetet i Oslo, den 14-16 mars nästa år, skriv in det i kalendern!

 

Anna Svensson rapporterar från Emtacl15 i Trondheim

april 27th, 2015 | Skrivet av Sverker Lundin i Digitalt | Extramuralt | Humant - (0 kommentarer)

Den 22-24 gick konferensen Emtacl – som står för Emerging technologies in academic libraries – av stapeln in Trondheim. Anna Svensson, från Humanistiska biblioteket på GU var där, och hon berättar följande.

 

Digital humaniora möter medicinsk…

Känner ni till The Stephen Fry Challenge? Tack vare Andrew Prescotts keynote ”New Materialities” vid konferensen emtacl15 i Trondheim (emerging technologies in academic libraries) har jag nu tagit del av detta fascinerande projekt där uppfinningsrika läsare tävlat i att omgestalta Frys memoarbok More fool me. Här finns användning av uppfinningar som t. ex. strömledande bläck. En av de mer fascinerande resultaten är The Book of Bipolarity av Sarah Weigold som med hjälp av färger visualiserar maniskhet och depression i Frys bok.

Depressionen speglas i att texten långsamt tonar bort och till slut ersätts av en QR-kod som sätter igång en uppläsning istället.

Projektet kan ses som ett uttryck för den ”maker culture” eller ”makers movement” som ryms inom digital humaniora. Jobbar man vid GU är det extra svårt att inte tänka på att just i det här exemplet har digital humaniora gift sig väl med den medicinska.

Emtacl-konferensen hade engagerat en konferenstecknare, Patrick Hochstenbach, se hans version av Prescotts föredrag här.

 

…och biblioteket

Andra DH-inslag på emtacl15 var doktoranden Johanne Kristiansen och postdok och bibliotekarien Marius Warholm Haugen (Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet) som talade om användande av fulltextdatabaser ur ett forskarperspektiv. Båda deltar i projektet Enlightenment News. Kristiansen talade om ”Searching vs. Browsing” som kompletterande metoder. Genom att jämföra exempel från franska Gallica respektive ProQuests British Periodicals, tog  Warholm Haugen upp hur databasstruktur, gränssnitt och möjlighet att hantera själva texterna för den enskilde användaren, styr vilka frågor som är möjliga att ställa. Verktyget som forskaren använder gör det nödvändigt att skapa ett språk för verktygskritik likväl som för källkritik. Kristiansen och Warholm Haugen tangerar det som Matthew Jockers var inne på vid ett av sina seminarium vid GU, om hur de fulltextdatabaser som biblioteket förvärvar kan användas som korpus. Uppenbarligen finns frågor om hur vi kan påverka leverantörernas villkor kring tillgång till format och utformande av gränssnitt och verktyg, som användare och bibliotek kunde skapa en dialog kring.

Avslutningsvis något som relaterar till det som diskuterades på SWE-CLARINs första workshop (den 17 april 2015). Lars Johnsen och Magnus Birkenes från Språkbanken vid Norska Nationalbiblioteket visade betaversionen av ”Norwegian N-gram viewer” där de använder materialet från massdigitaliseringen som pågår i Norge till att skapa ett gränssnitt för information och visualisering av språkliga trender över tid.

Tweets från emtacl15 finns samlade här i en Eventifier
Tillsammans med 12:e Bibliotheca Baltica, ”Digital humanities – where are the libraries?” hör emtalc15 till de bibliotekskonferenser som på nordisk nivå diskuterat digital humaniora under innevarande läsår.

Stort tack för detta Anna!

/Sverker

Invigning av Centrum för digital humaniora

april 20th, 2015 | Skrivet av Sverker Lundin i Extramuralt | Humant | Intramuralt - (0 kommentarer)

Hej!

Idag den 20 april invigs vårt centrum och första versionen av vår hemsida har kommit upp. Vår verksamhet är ny sedan årsskiftet: efterhand som vi bygger ut den bygger vi också ut informationen här på hemsidan.

Vi ser ett tydligt behov av att förtydliga potentialerna i digital humaniora inte minst genom att öppna upp för nya tvärvetenskapliga samarbeten och utveckla testfall som visar på vägar framåt. Vi kommer att hålla er underrättade om detta och mycket annat.

Sedan vi började verksamheten vid årsskiftet har jag varit föreståndare, och jag är mycket nöjd över att kunna meddela att jag redan har gjort min bästa insats som föreståndare: nämligen att se till att bli ersatt av en betydligt bättre kvalificerad föreståndare, Cecilia Lindhé som kommer hit från sitt arbete som föreståndare för Humlab i Umeå. Cecilia tillträder som föreståndare för centrumet den 1 juli, men kommer att vara med vid invigningen och ge sin syn på forskningsfältet. Det skall bli väldigt roligt att följa fortsättningen!

Mats Malm